Ang. listan ”Världens bästa låtar”

•februari 10, 2010 • Kommentera

Ni kanske tror att jag fått skrivkramp, tappat lusten eller bara glömt bort min lista, som jag lovade att publicera dagligen på min blogg? Nog för att samtliga alternativ som nyligen nämndes skulle kunna vara likt mig, men sanningen är faktiskt att min dator kraschade nyligen (för andra gången detta år), grundat i ett elakt virus som jag nu tror mig ha fått bukt på.

Så det har pg.g.a. detta tagit ett tag att återställa allt material, men nu börjar saker falla på plats igen. Imorgon fortsätter vi nedräkningen, som inget hade hänt. Det jag var lite otydlig med var dock att inga inlägg kommer publiceras på helgerna, så det är under veckodagarna listan kommer redovisas.

Nu tackar jag för mig så länge.

# 18: U2 – Still haven’t found what I’m looking for

•februari 2, 2010 • Kommentera

U2 och framförallt Bono har under den senare delen av karriären lyckats bli större än artister och underhållare. Bono är i dagsläget otroligt respekterad och när han talar så lyssnar hela världen. Varför det har gått så här långt, varför det har blivit på det här viset har jag faktiskt ingen aning om.

Och det händer ju väldigt ofta att just detta faktum överskuggar att U2 är ett riktigt bra band, också musikaliskt sett. Deras repertoar av hits och platinaskivor är ett gediget bevis på att deras primära funktion är att underhålla – och framförallt att de är bra på det.

Den bästa låten de har skrivit är enligt mig ”Still haven’t found…” Det osar något riktigt stort kring hela arrangemanget, den bygger konstant upp till episka proportioner och texten tar lyssnaren bortanför musiken. Jag personligen får känslan av att flyga när jag lyssnar på låten. Den är tokigt stor, och i min bok den 18:e bästa låten någonsin.

Notera att det tar ca. 15 sekunder för låten att börja i klippet ovan.

# 19: Jimi Hendrix – All along the Watchtower

•februari 1, 2010 • Kommentera

Få personer är så inflytelserika som Bob Dylan. Anledningen till att hans namn tas upp i detta sammanhang är att han faktiskt står som låtskrivare i ”All along the Watchtower”. The Jimi Hendrix Experience spelade sedan in sin egen tappning av låten något år senare. När Bob sedan fick frågan vad han tyckte om den nya versionen var han så pass ärlig att han faktiskt erkände att Jimis version var den bättre.

Och givetvis har den gamle kloke mannen rätt. Något magiskt har verkligen uppstått i kombinationen mellan Bobs sätt att skriva låtar, och Jimis musikaliska förmåga och stil. Det är en perfekt förening och i en perfekt värld skulle dessa två spelat i samma band.

Men även i den inte-så-perfekta världen dyker då och då fantastiska låtar upp. Lyssna på ett typexempel här nedan.

# 20: Phil Collins – In the air Tonight

•februari 1, 2010 • Kommentera

Genesis, där Phil inledde sin karriär som trummis, var ett riktigt bra band med väldigt många hitlåtar. Kolla bara på engagemanget från Patrick Bateman i filmen American Psycho. Det var dock när Phil bröt sig ifrån Genesis och inledde sin solokarriär som han också skrev sin största låt någonsin. Sitt första soloalbum släppte han 1981, skivan öppnades med detta fantastiska stycke.

In the Air Tonight är en helt fantastisk låt. Den inleds försiktigt, med väldigt mycket stämning och känsla. I sista partiet kommer de klassiska trummorna in i bilden, och att Phil själv har en förkärlek till detta intrument hörs verkligen. Phil får här också sträcka ut sin röst ordentligt, och för mig går det inte att lyssna på låten utan att få gåshud.

Den är helt enkelt den 20:e bästa låten någonsin. Lyssna och njut här nedan.

Dagens (nattliga) sanningar

•januari 30, 2010 • Kommentera

- För första gången på många många säsonger så vinner en överlevare Robinson. Hasse är kung, Jimmy kan suga röv, jag är glad.

- Timo Räisinens låt 16 får mig alltid att sjunga. Gammal låt som fortfarande fungerar.

- Samson är rätt trevlig i det verkliga livet. Tror det bara är podcastaren Samson som är sådär dryg.

- Leon tog kastreringen väldigt bra. Dagen efter var han tillbaka i toppform, och passade också på att elda upp lite av sin svans. Han gillar numera inte värmeljus.

- Nu när min bil är omöjlig att komma in i kom Emelies bil hem helt plötsligt. Känner mig som Jerry i Seinfeld. Allt ordnar sig, liksom.

- Johan köpte en PS3a idag. My work is done.

Världens 20 bästa låtar, och det bästa från 2009

•januari 29, 2010 • Kommentera

Eftersom jag är så slarvig och seg så blir det mycket på en gång nu..

Världens 20 bästa låtar

Den här listan har varit på tapeten snart ett år. För hemskt länge sedan gav jag er också de fem bubblare som precis missade listan. Sen har det varit dödare än dött.

Jag tänker nu lägga upp det lite annorlunda än vad jag från början tänkte dock. Jag kör helt enkelt en låt om dagen. Det lovar jag.

En låt, ett Youtube-klipp samt en motivation till hedersutnämningen. Det är vad ni kallt kan räkna med.

Listan börjar inte förän på måndag, men kom då ihåg att bocka in kalendern för ett besök på brunlof.nu, varje dag 20 dagar framöver. Ni kommer inte vilja missa något. Spännande tider, gott folk.

Men nu ska ni få något att suga på fram till dess. Det var nämligen så att jag kring nyårsskiftet satte mig ner och summerade musikåret 2009. Jag kom då fram till de 20 bästa låtarna från det gågna året, och några av mina vänner och familjemedlemmar fick en liten tjusig skiva i julklapp.

Det bästa från 2009, enligt Brunlöf

Här har vi samlingen. Vill ni ladda in hela listan i Spotify så finns det en länk för det här nedan också. Notera att låt nr. 18 inte finns på Spotify. Sitter ni utan Spotify-konto så finns det också Youtube-länkar till samtliga låtar. Håll till godo!

HELA LISTAN I SPOTIFY

1. Ida Maria – Oh My God
[Youtube] . [Spotify]
2. Phoenix – 1901
[Youtube] . [Spotify]
3. Inward Eye – Shame
[Youtube] . [Spotify]
4. Marmaduke Duke – Kid Gloves
[Youtube] . [Spotify]
5. Muse – The Uprising
[Youtube] . [Spotify]
6. Kings of Leon – Notion
[Youtube] . [Spotify]
7. Manchester Orchestra – I’ve got Friends
[Youtube] . [Spotify]
8. Metric – Help, I’m Alive
[Youtube] . [Spotify]
9. Black eyed Peas – I Gotta Feeling
[Youtube] . [Spotify]
10. Biffy Clyro – The Captain
[Youtube] . [Spotify]
11. The Gaslight Anthem – Old White Lincoln
[Youtube] . [Spotify]
12. Death Cab for Cutie – Little Bribes
[Youtube] . [Spotify]
13. Dave Mathews Band – Funny the way it Is
[Youtube] . [Spotify]
14. Bloc Party – One mouth Off
[Youtube] . [Spotify]
15. The Airbourne toxic Event – Does this mean you’re movin’ On?
[Youtube] . [Spotify]
16. Innerpartysystem – Don’t Stop
[Youtube] .  [Spotify]
17. Yeah yeah Yeah’s – Zero
[Youtube] . [Spotify]
18. Ludo – Love me Dead
[Youtube] . [Finns ej på Spotify]
19. Owl City – Fireflies
[Youtube] . [Spotify]
20. Teddybears – Get mama a House
[Youtube] . [Spotify]

Och kom nu ihåg; på måndag drar den episka listan igång. På riktigt!

Dumburken slår tillbaka

•januari 17, 2010 • 1 kommentar

Det var länge sedan jag bloggade och en ännu längre tid sedan jag bloggade om tv. Så det gör jag nu.

Lördagar är överlägset bästa dagen för svenska program. TV4 stoltserar med Robinson Karibien. Har alltid gillat programmet och sedan TV4 tog över förra säsongen har tävlingen fått ett extra lyft. Tror faktiskt att jag här och nu kan utse Robinson till den bästa dokusåpan någonsin, i alla fall i svensk tv. Kvällens/gårdagens program var det bästa hittills, paktspelet blir allt mer viktigt och deltagarnas personlighet börjar visas allt mer. Jag tror inte att jag är ensam om att ha Mats som favorit, strax efter Hans och kanske också mysgubben Johan. Jimmy och hans överlägsenhet tål jag verkligen inte, utser sig själv som störst, bäst och vackrast men sanningen är att han inte bidragit med något alls, inte vunnit en tävling och snackar mest en massa skit. Anders tyckte jag om till en början, men han sjönk i mina ögon när han föll så enkelt för Jimmys manipulativa talang. Fixar inte heller hur Mikko snackar, men han gör i alla fall bra ifrån sig på tävlingarna.

Ska bli spännande att se när lag Ghede får chans att slå sig tillbaka in i tävlingen. Laget består ju nu av tre väldigt tävlingsstarka deltagare, så troligen kommer Jimmy stå där och klia sin keps från 2001, och jag hoppas verkligen att Mats vinner hela skiten. Han är så mysig och rak i sitt sätt, även om han också till viss del föll för Jimmys paktande.Följer också Mats blogg parallellt med programmet, vilket är rätt kul.

Lördagen bjuder dock på mer än sand, saltvatten och sur bläckfisk. Zappar man över till SVT så finns det främst två godbitar att hämta från lördagens tablå. Stjärnorna på slottet har en väldigt ojämn formkurva, vilket har sin naturliga förklaring i vem som håller i aktiviteterna i programmet i fråga. Denna gång var det Kjell Bergqvist och honom gillar jag ju skarpt. Har länge drömt om att sitta och dricka grogg med honom, även om han säkerligen skulle förolämpa mig på alla sätt möjliga. Inget som skulle göra en ledsen helelr egentligen, man skulle snarare känna sig ärad och speciell.

Sen såg jag också första avsnittet av Hitlåtens Historia, som var mycket underhållande även om det blev tjatigt att höra samma låt genom i stort sett hela programmet. Finns väl inte så mycket att säga förutom att det är fascinerande hur mycket slumpen avgör vad det är som slår, vad det är som blir en hit. Nöjd med att SVT fortsätter satsa på musikdokumentärer även om de kanske inte fyller tomrummet som Musikbyrån lämnade efter sig.

Under de första månaderna i min nuvarande lägenhet funderade jag på att skita i att betala för någon tv alls, tittade så sällan på det som sändes utan följde mest utländska program på deras tid. Under lördagen har dock dumburken fått sin revansch och det är bara att maka åt sig i soffan om jag finns i närheten, då det finns tre kvalitativa program att följa. Sen tror jag att vi lämnar diskussionen över att jag verkar föredra smygskäggiga män över 50 lämnar vi till en annan gång.

Det hade ju varit fint om man hade haft Canal+ också, så man hade kunnat se Brynäs krossa Rögle. Men man kan ju inte få allt.

Internet är fantastiskt – En decenniumkrönika

•december 31, 2009 • Kommentera

Det absolut hetaste inom kulturmedia är att just nu sammanfatta de senaste tio åren, om det så handlar om musik, film, spel eller annan typ av underhållning. Jag har inlett väldigt många listor, slutfört desto färre. Det enda jag egentligen kommer publicera är en lista över de bästa låtarna från förra året, som också några av mina vänner får i ett paket på posten inom kort.

Men nu till saken. Tio år är en lång tid, 90-talet känns verkligen som igår när det i själva verket var ett bra tag sedan Oasis var världens bästa band och alla sprang omkring i  FILA-tröjor.  Så mycket har hänt, allt från glada minnen till världsliga katastrofer, men att sammanfatta ens en bråkdel av allt detta i ett blogginlägg går helt enkelt inte. Jag väljer istället att fokusera på den absolut mest framträdande händelsen under det gångna decenniet.

Internet.

Och ja, jag vet att Internet uppfanns redan på 1960-talet, och att det faktiskt nådde folkhemmen i mitten av 90-talet. För tio år sedan, när vi skulle träda in i 2000-talet, var det bland det mest fascinerande jag kände till, med modemuppringning till musiktjänsten Napster. Att det, tio år senare, skulle vara enklare att söka upp och spela en låt i Spotify än att dra fram en skiva ur skivstället kunde nog ingen förutspå.

Internet har inte bara blivit en angelägenhet under 2000-talet, det har spritt sig som en löpeld och finns idag på i princip alla tekniska format som finns. Jag förstår om vissa människor kan uppleva det som nästan påträngande, att alltid behöva vara uppkopplad och tillgänglig. I din tv, i din bil och i din köksmixer finns det elektroder som binder maskinen samman med miljontals andra maskiner och människor. Primärt för att göra det enkelt for oss konsumenter. Men lite också för att det är tufft för tekniknördar som undertecknad.

Frågan blir då onekligen hur långt denna spridning verkligen kan gå? Det faller sig givetvis naturligt att kräva att den nyinköpta mobiltelefonen kan komma åt Wikipedia vilken sekund som helst, men behöver verkligen din mikrovågsugn veta vilket väder det är ute? Det finns ju fortfarande fönster i den flesta hus och lägenheter, trots allt. I all lämplighet och smidighet finns också en absurdhet som inte verkar ha några som helst gränser.

Jag har svårt att hitta personer som är mer tacksamma för det världssträckta nätet som jag. Jag var en av de första som använde Napster i Sverige för tio år sedan, likaså fanns jag med i Spotify-betan när det endast fanns ett tusental låtar knutna till tjänsten. Jag slukar allt med hull och hår och eftersom allt går att tillgå via min datorskärm får jag mer än ofta ont i röven. Man kan kalla det för att leva i en bubbla, men i så fall är det en bubbla tillhörande ett betydligt större bubbelbad. Samtidigt är det skönt att koppla ned ibland. När jag och Emelie åker ut till sommarstugan, stänger av mobilen och myser med bara varandra som sällskap har jag svårt att försvara den totala uppkopplingen.  Det gäller att, som i så många andra fall, hitta den där fina mellanvägen.

Det är säkerligen enkelt att kolla snett på oss, vi som fortfarande kallar oss ungdomar men som enligt våra födelsebevis faktiskt börjar närma oss 30-strecket. Vi som är storkonsumenter av tv, musik, film och spel har ju alla anledningar i världen  att rådigga Internet. Vill jag se en trailer för en kommande biofilm, diskutera finanskrisen eller beställa en pizza så är det inte mer än några musklick bort. Min pappa är däremot ett lysande exempel på en person i den andra änden av måttstickan, då han vid upprepade tillfällen frånsagt sig ett intresse för ”det där förbannade Internet”. Men under de närmaste åren har han fått erkänna sig besegrad. Istället för de reklamindränkta sändningarna på TV4 kan han nu problemfritt se de travlopp han vill se, när han vill. ”- Mjo, det är ju rätt smidigt” blir hans svar.

Är det inte fantastiskt så säg?

Vi firar nyår idag. De första tio åren av det nya årtusendet är avklarat och vi ger oss i kast med tio nya. Som alltid är det en spännande känsla som kryper i kroppen. Jag tvivlar dock på att 2010-talet håller på någon vidare revolution – men jag hoppas att jag om tio år skriver en liknande text igen. Och jag hoppas också att Internet fortfarande är lika fantastiskt då.

Dagens (många) sanningar

•december 19, 2009 • Kommentera

- Det är något speciellt med vädret som samtalsämne. Alltid finns det någon som klagar. Missförstå mig rätt – Jag är oftast en av dem som gnäller. Jag antar att det är grundat i att vädret är ett fenomen som vi inte har någon som helst kontroll över.

- Vi är kusligt nära julen nu. Hur ska jag hinna med mitt planerade knäck-kok?

- Filip och Fredrik är fortfarande kungar i tv-rutan. Det slog mig förra söndagen, hur mycket jag kommer sakna ”Vem kan slå Filip och Fredrik?”. Felix Herngren var förövrigt suverän som programledare i det programmet.

- Bollnäs Bostäder borde verkligen skicka hit någon som tar en titt på vårt element. Min och Emelies lägenhet är svinkall just nu.

- Leon har blivit STOR. Och tonnåring. Ska tillägna honom ett inlägg så småningom (med bilder, förövrigt).

- Den plannerade FIFA-turneringen står högst upp på julklappslistan, Robin.

- Jag, Söder och Thunberg har verkligen världens mysigaste spelkvällar. Borderlands är ett sjukt underskattat och beroendeframkallande spel. Ser fram emot morgondagen.

- Är det bara jag som tycker att 2009 har varit ett ganska blekt filmår?

- Senast jag skrev ett inlägg i den här kategorin var det stekhett ute. Kanske detta är anledningen till varför det blev så många sanningar nu?

Fokus: Coheed and Cambria – Hoppet lever

•december 16, 2009 • 1 kommentar

För inte så länge sedan var Coheed and Cambria mitt absoluta favoritband. De var helt enkelt bäst i världen, gick från klarhet till klarhet och dessutom var de sådär lagom kända så att de fortfarande kändes speciellt att ha dem högst upp på den individuella listan.

Sedan hände något. Interna konflikter splittrade bandet, trummisen stack och basisten åkte in på rehab. När han kom tillbaka slafsade man ihop en skiva med Foo Fighters-trumslagaren Taylor Hawkins, och helt plötsligt hade ens favoritband gjort 2007 års största besvikelse, skivmässigt.

Nu läste jag precis att bandet jobbar med en ny skiva, mitt forna jag försöker greppa tag och än en gång hävda sig. Jag blir lite hypad helt enkelt. Anledningen ser ni här:

När jag ser det här framträdandet. När jag hör den låten. Då, och endast då, blir jag påmind om att Coheed and Cambria fortfarande är ett band med potential. Senaste skivan sågade jag, rakt av, och den enda låten som egentligen är värd att nämna är stycket här ovan.

Jag hoppas innerligt att bandet inser att deras senaste platta var ett haffsverk, att de kan bara de vill, och helt enkelt ger sig fan på det. Låten här ovan ger mig rysningar, så bra är den. Samtidigt står den ut som det enda positiva på en annars riktigt dålig skiva.

En förhoppning finns att nästa skiva blir jävligt bra. Blir den inte det begraver jag troligen Claudio och co. för all framtid. Och det vore förjävla synd.

 
Follow

Get every new post delivered to your Inbox.